Min fantastiska Pippi finns inte mer. Pippi insjuknade för drygt ett  år sedan. Tappade muskelmassa, ansiktsförlamning på ena sidan. Alla prover som går att ta togs men alla värden såg bra ut förutom aning förhöjt levervärde. Pippi har sedan tidigare haft artros i lederna och de hittade också nu spondylos som satt både i bakre och främre ryggraden. Ansiktsförlamningen gav så småningom med sej men hon hade ingen känsel på den sidan längre, vilket resulterade i att mat kunde fastna och att hon förblev lite sned i ansiktet. Det kan man ju leva med, tyckte jag.
Pippi förändrades dock mentalt- Man kan säga att hon blev lite som en gammal hund som blivit dement. Hon reagerade kraftigt på människor fast hon var aldrig elak, hon kunde sitta och skälla rakt ut i luften och bara stirra framför sej. Sista året har hon gått på smärtstillande, fått glukosamin, specialfoder, fiskolja.

Under tiden som gått från det hon insjuknade har hon blivit sämre och tappat livsgnistan alltmer. När jag var i Östersund för några veckor sedan kände jag att det var dags att skiljas snart. Att mentalt förbereda sej på något sådant är inte lätt. Pippi har varit en fantastisk hund och det är så hemskt tomt utan henne. Det har också varit hemskt att se henne tappa livet under året som gått. Min levnadsglada tjej som bara ville vara till lags. Jag är väldigt glad att jag fick en kull efter Pippi och ännu gladare att jag fick en kull på Topi. Pippi lever vidare…

Saga har dessutom hittat hem hos Zandra och P-O. Hon trivs som fisken i vattnet. Hon som har så mycket arbete i sej kommer att få det bra där. Förhoppningen är att hon ska komma tillbaka om några år med en valpkull i magen. Det blev tomt i huset snabbt. Nu har jag förstås lilla Kiwi hemma som ger mej annat att tänka på.

Vi är på Gotland just nu. Tam-Tam har varit mycket duktig i ringen tillsammans med matte Sally. Exc med CK båda dagarna (2a BT och 3e BT)