Kennelträff

I helgen har vi haft kennelträff. Tack vare underbara valpköpare blev det en bra helg trots oron för Pippi. Man ser också i sådana här situationer vad olik sig hon är.

Helena körde en liten rallykurs på lördagsförmiddagen.  Det blev väldigt lagom och många som inte alls hade haft något med rally att göra fick känna lite vad det handlar om.

På eftermiddagen körde Dag med Movitz en lite agilitykurs också mycket uppskattat. Så roligt att de nu har plockat sina tre pinnar i hoppklass 1.

På söndagen var vi inte så många kvar men vi provade lite viltspår, nosework och lät utställningshundarna få lite visiteringsträning. Gott fika i solen. Tack alla som kom och gjorde helgen så bra. Nästa år blir det andra bullar.


Vi skulle ha tagit kortet lite tidigare men nu så här såg det ut senare på eftermiddagen.

Så är det då mitt sorgebarn Pippi. Vad ska jag göra? Jag ser att hon mår dåligt men vet inte om hon har ont. Jag tror det, hon tycker inte om när man rör henne vid sidan om huvudet. Nästan omöjligt att inspektera. Underläppen hänger alltmer men det går sakta åt det hållet. Skallen känns också väldigt annorlunda att ta på. Det är säkert för att hon har tappat musklerna där också. Man känner skallen väldigt väl. Hon är fortfarande ständigt på jakt efter mat. Hon får så mycket hon kan äta utan att magen rasar och det är mycket. Det hänger ständigt en massa slem från höger sida och hon stirrar med sitt vidöppna öga. Hon har blivit så smal över bakdelen och ryggkotorna sticker upp. Min kraftiga muskliga tjej har tappat allt på några veckor. Vi har tagit nya prover som inte visar något. Jag vet inte ännu om jag ska gå med på att ta en MR. Visar den en tumör är det inte mycket att göra ändå.

Jag har googlat mig tokig. Hittar verkligen inget som stämmer på henne. Men med tanke på de två olika symtomen så känns det ganska hopplöst. Dagarna går ganska bra men hon vill vara i min ständiga närhet. Nätterna är värre. Då kommer hon flera gånger och vill vara nära och bli klappad. Hon flåsar då och efter en stund lägger hon sig ner och sover. Detta upprepar sig med någon timmes mellanrum under natten. Hon sover mycket under dagtid också. Veterinären är också inne på en hjärntumör nu. Jag har också börjat fundera på om och när det är dags att ta farväl. Låter jag henne må för dåligt eller kan jag välja bort henne för tidigt. Tänk om hon trots allt blir bra. Det är svårt när man inte vet vad hon lider av och hur dåligt hon mår. Det är bara jag som kan avgöra det och det är inte lätt nu.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *